Jag tänkte nu komma med ett förslag till lösning på den ekonomiska krisen i Japan utifrån BNP-ekvationen; BNP = C + G + I + (Ex – IM). Utifrån denna kan man titta på var lösningsåtgärder behövs.
Statlig konsumtion?
Med hjälp av G (statlig konsumtion) har den japanska regeringen redan försökt att göra något åt situationen med hjälp av en keynesiansk lösning: tre stora stimulanspaket, vilket jag skrivit om i mitt inlägg ”Japans ekonomiska situation”. Detta åtgärdsförsök ledde dock inte till några större positiva förändringar.
Investeringar?
I (investeringar i realkapital) känns inte heller som en rimlig lösning – om det inte finns någon som konsumerar varor och tjänster, varför lägga ner pengar på att förbättra möjligheterna att producera dessa?
Konsumtion!
Min slutsats blir att C (konsumtion) är det område där förslag på lösningar behövs. För att öka konsumtionen, krävs att japanerna minskar sitt sparande, då inkomstutvecklingen i de japanska hushållens sjunker, vilket jag tittat på i mitt inlägg ”Konsekvenser utifrån BNP-ekvationen”.
Sparandet är problemet
Problemet är alltså ”översparandet” bland de äldre (60 % av sparandet innehas av japaner över 60 år) vilket resulterar i att japanen inte ökar sin konsumtion. En lösning till detta problem fann jag för någon vecka sedan i en artikel i tidskriften ”The Economist” .
Enligt journalisten är en av förklaringarna till det höga sparandet bland de äldre att finansiella gåvor beskattas lika högt som en inkomst. Alltså, om de äldre önskar ge pengar till sina yngre släktingar, hindras de av höga skatter. De känner antagligen att det är lika bra att spara pengarna istället för att ge dem till den yngre generationen (vilken sannolikt har större intresse av att konsumera).
Så, vad bör göras för att minska de äldres sparande?
För att åtgärda detta, föreslår journalisten att beskattningen av gåvor bör reduceras och andra förändringar i skattesystemet som missgynnar sparande bör göras. Han skriver även att reformer av pensionssystemet samt vården är lämpligt. Se även min kommentar.
/Andrea
louisegenetay 20:13 on 17 maj 2009 Permalänk |
Jag håller helt med dig Andrea när du säger att det primära ligger i att åtgärda japanernas sparande och öka deras konsumtion. Som jag skrev i mitt inlägg idag, ”Japanen måste börja konsumera”, så krävs en ökning av (C) för att BNP ska kunna röra sig uppåt överhuvudtaget.
Däremot skriver du att du inte tycker att investeringar känns som en rimlig lösning. Här måste jag nog gå emot dig en aning
För utan investeringar kommer företagen inte kunna anställa ny personal osv, och det vi vill i Japan är ju att folk ska börja konsumera (även om de kanske redan har mycket sparade pengar på banken så vill de nog ha mer, om man säger så). Dessutom, för att kunna konsumera behövs ju varor att konsumera, investeringar från företagens sida blir då direkt nödvändigt.
Visserligen är just nu viljan hos de japanska företagen väldigt svag när det kommer till investeringar, eftersom köpkraften hos många av exportländerna är låg. Men icke desto mindre blir det viktigt att investera för att kunna ta sig ur krisen.
/Louise
Andrea 22:57 on 19 maj 2009 Permalänk |
Louise,
jag kan till viss del hålla med dig om ditt påstående om att investeringar är viktigt för att kretsloppet efterfrågan-utbud ska fungera. MEN:
För det första, så förväntas Japans produktionskapacitet uppgå till c:a 10 % mer än vad som efterfrågas de närmsta två åren. Detta gör att investeringar för att öka produktionen är onödiga.
För det andra, anser jag inte att ditt påstående om att investeringar leder till nya anställningar stämmer helt. Det finns inget självklart samband mellan investeringar och nyanställningar, då många investeringar görs för att höja effektiviteten i produktionen.
Ett exempel är matbutiken som jag har runt hörnet; Superstore. Deras senaste investering var självscanning – apparater som fyller samma funktion som deras anställda. Alltså ersätts delar av de anställda på Superstore med denna investering.
Det jag vill ha sagt är att investeringar är viktigt, men vill man hjälpa Japans ekonomi ur sin krisiga situation, skall fokus läggas på att få igång konsumtionen.
/Andrea
Camilla 16:19 on 18 maj 2009 Permalänk |
Andrea och Louise!
Hej, jag håller med er om att det känns som om det är konsumtionen, eller snarare ”icke-konsumtionen” som är problemet. För att få igång konsumtionen behövs efterfråga. Så, hur ökar man efterfrågan?
Ett alternativ är, som Louise säger i sin kommentar att företagen investerar. Men som Andrea påpekar så vill inte företagen investera just nu. De vill precis som hushållen hålla i sina pengar, om de har några. Här har vi ett dödläge.
En lösning på problemet skulle ju kunna vara att staten går in och hjälper antingen företagen eller hushållen att komma igång. Alltså staten använder sig av John Maynard Keynes teori om kontracyklisk konjunkturspolitik, det vill säga staten lägger ut pengar när det går dåligt och sparar in pengar när det går bra.
MEN som Andrea har tagit upp flera gånger så har Japan faktiskt världens största statsskuld i förhållande till BNP (180 % av BNP) vilket betyder att staten blir allt annat än populär när det fortsätter pumpa ut pengar i samhället som ändå inte hjälper.
För staten har faktiskt börjat dela ut stödpaket, men eftersom en eventuell effekt har uteblivit, ökar folkets misstro för politikerna och ekonomin (som redan innan var dålig, vilket jag beskrev i ”Japans politik i lågkonjunktur”). Och japanerna blir ännu ovilligare att konsumera.
Nu är vi inte ens kvar på ekonomisk nivå längre. Japan har haft ekonomiska problem länge, väldigt länge, och de finanspolitiska (stödpaket) och penningpolitiska (sänkt ränta) åtgärder som vidtagits fungerar inte. Vilket kanske indikerar att något annat, ”utom-ekonomiskt”, måste göras…
Återkommer om vad det kan vara.:)
/Camilla
Camilla 16:28 on 18 maj 2009 Permalänk |
Jag vet att jag tjatar, men jag har verkligen hängt upp mig på att politiken är ett stort problem!
I ”Japans politik i lågkonjunktur” berättade jag vad Jonas Lindmark på Morningstar skrivit om de två största partiernas problem, och Andrea kompletterade i sin kommentar. En splittring av partierna kunna vara en lösning för att ge nya en chans. Å andra sidan skulle det kanske leda till ännu mer osäkerhet och ostadiga partialternativ som går under som dagsländor. Och som Lindmark skriver: ”med en global ekonomisk kris som sveper över världen skulle Japan istället behöva en stark och handlingskraftig regering.”
Kanske skulle LDP försöka sig på samma sak som nyss hänt i Sverige? År 2002 var valresultatet för Moderaterna katastrofalt lågt, men de tog tag i saken och blev ”nya Moderaterna” och (även om det inte var den enda faktorn) så blev det maktskifte vid nästa val tack vare deras bästa resultat på nästan 80 år. Jag säger inte att LDP borde bli ”new LDP”, men någonting måste göras. Osäkerheten i politiken blir inte bättre av osäkerheten i ekonomin och vice versa.
(Det känns som om det här är vad jag kommer fram till hela tiden: allting hänger ihop, jag har hittills inte hittat några lösa trådar att börja dra i, utan man måste börja trassla upp i mitten. Inte det lättaste. Drar man i en tråd rör sig alla!)
/Camilla
Heeej! « Japan och den ekonomiska krisen 22:06 on 19 maj 2009 Permalänk |
[...] Var i det japanska systemet ska åtgärderna sättas in? [...]
Brev till finansminstern: 5 lösningar på den ekonomiska krisen i Japan « Japan och den ekonomiska krisen 11:07 on 21 maj 2009 Permalänk |
[...] befolkning (”60 % av sparandet innehas av japaner över 60 år” skriver jag i mitt inlägg ”Var i det japanska systemet ska åtgärderna sättas in?”). Men som man brukar säga; man kan inte lära en gammal hund sitta. Att motivera de äldre att [...]