Att folk inte har pengar, inte är tillräckligt kreditvärdig, för att köpa/ta lån på ett hus, förstår vi kan leda till en ekonomisk kris för bankerna. I det här fallet har det lett till en finanskris som etablerat sig likt ett pandomiskt virus över hela världen. För just bolånekrisen är en av anledningarna till den otroligt ekonomiska kris vi befinner oss i.
De familjer i USA som tidigare inte beviljats lån p.g.a. låg kreditvärdighet får nu möjlighet att gå till sin lokala bank och ansöka om lån som sträcker sig 25 år (subprimelån). För att banken ska tjäna pengar och därmed göra vinst säljer man vidare låneskulden till Fannie Mae för hälften av ränteintäkterna (d.v.s. man får pengarna snabbare – annars kulle man behövt vänta 25 år på att få tillbaka alla pengarna av låntagarna). Låneinstitutet omvandlar sedan lånen till bostadsobligationer, säkerheten har de i bostäderna och deras värden som köps med de lånade pengarna.
Säljer vidare
Därefter säljer Fannie Mae vidare dessa skuldsedlar (obligationer) då de ses som investeringar. För detta finns s.k. investmentbanker, exempel är konkursdrabbade Lehman Brothers. För att öka riskspridningen och därmed öka chansen att göra vinst, klipper investmentbankerna ihop olika obligationspaket (CDO) ut av olika skuldsedlar (obligationer) och säljer vidare. Dessa obligationspaket blir en blandning av lite allt möjligt och därmed svåra att överblicka och hålla ordning på, man försäkrar de också hos låneförsäkringsföretag (t.ex. AIG). Vissa av paketen har väldigt höga risker och blir då svåra att sälja, man tvingas behålla de själva och gömmer då riskerna på olika plaster där de inte syns – riskabelt.
”Mer pengar, vi vill ha mer pengar”
Investmentbankerna blir lite giriga och vill tjäna ännu mer pengar genom att köpa mer skuldsedlar, men det finns begränsningar och restriktioner. Investmentbankerna lättar lite på reglerna och köper jättemycket skulder, i och med detta tar de samtidigt en stor risk.
Höjda räntor
Vid den här tiden, runt 2003-2004 börjar USA:s centralbank höja räntorna igen för att kyla av ekonomin lite (och för att dämpa inflationstrycket) vilket bidrar till höjda priser på bostäderna (i och med att det blir dyrare att låna pengar). År 2005 har man höjt styrräntan till 5,25 % och många låginkomsttagare och minoritetsgrupper som inte var kreditvärdiga i första taget, får stora svårigheter att betala tillbaka sina lån på husen.
Mycket snart blir många av låntagarna tvungna att ge upp lånebetalningarna och överlämna sina bostäder till bankerna för att de inte har råd. I och med detta sjunker priserna något rejält eftersom det finns för stort utbud på bostäder men inte längre någon efterfrågan (för att uppnå en bra situation strävar man efter att utbud och efterfrågan möts i en balans). Detta leder till en stor kris som kallas bolånekrisen.
Konkurs för investmentbanker
Vid den här tiden börjar företag och investmentbanker gå i konkurs, bl.a. Bear Stearns som köps upp av konkurrenten JPMorgan. De infekterade obligationspaketen börjar visa sina dåliga sidor, de dåliga lånen i dessa drar nämligen ner de bra lånen. 15 september 2008 går investmentbanken Lehman Brothers i konkurs och hela världen finner sig en allt djupare kris.
I det här inlägget har jag använt mig mycket av Camillas pdf-fil från http://www.dn.se som hon la upp för någon dag sedan, den är mycket pedagogisk för att få en helhetsbild som ändå inbegriper det viktigaste.
/Louise
Camilla 23:20 den 19 maj 2009 Direktlänk |
Louise!
Som du säger måste ju utlandet ha råd att importera vad Japan exporterar, vilket just nu inte är fallet. I alla fall inte i samma utsträckning som tidigare på grund av finanskrisen.
MEN: enligt informationessajten japanfakta.se är Kina Japans näst största exportpartner och det skulle kunna vara en ”lösning”. I DN:s special ”Vår ekonomi” från fredag 8 maj skriver Johan Schück i sin krönika: ”Globaliseringen påskyndade spridningen av krisen, men betyder rimligtvis också att fler länder rycks med vid en vändninge uppåt. Hittills är det främst från Kina, och i viss mån USA, som det har kommit gynnsamma tecken.”
Om det Schück säger ”slår in” betyder det inte bara ljuspunkter för Kina och USA, utan också Japans export!
Man kan ju i alla fall hoppas, eller hur?
/Camilla
andreastuart 23:21 den 19 maj 2009 Direktlänk |
Hejsan Louise!
Klok iakttagelse, men jag har en liten invändning.
15 % av BNP är inte oväsentligt, men jämfört med den privata konsumtionen, som utgör c:a 60 % av den janpanska BNP:n (dvs 4 gånger så stort som exporten) är den inte så stor.
Problemet med att öka Japans export är att valutan (yenen) blivit så dyr, något som staten dessvärre har begränsade möjligheter att påverka. Därför minskar omvärldens benägenhet att handla japanskt – efterfrågan minskar.
/Andrea