Brev till finansminstern: 5 lösningar på den ekonomiska krisen i Japan

Herr finansminister,

Med anledning av den pågående recessionen i Japan skriver jag nu detta brev för att föreslå fem förslag för att Japan skall kunna ta sig ur denna kris.

Efter att ha tittat på BNP-ekvationen (BNP = C + G + I + (Ex – IM)), har jag kommit fram till att det som framförallt brister i ekvationen är konsumtionen. Den dåliga konsumtionen orsakas av det utbredda sparandet. Utifrån detta tänker jag föreslå mina första två lösningar.

Sparandet förekommer främst bland Japans äldre befolkning (”60 % av sparandet innehas av japaner över 60 år” skriver jag i mitt inlägg ”Var i det japanska systemet ska åtgärderna sättas in?”). Men som man brukar säga; man kan inte lära en gammal hund sitta. Att motivera de äldre att spendera sina pengar tror jag kan bli svårt. Istället kan man motivera dem att ge pengarna till sina yngre släktingar, då den yngre generationen är mer benägen att konsumera.

I mitt inlägg ”Var i det japanska systemet ska åtgärderna sättas in? ” refererar jag till en artikel från ”The Economist”  där journalisten skriver att gåvor i form av pengar beskattas lika högt som en inkomst. På grund av detta är de äldre inte alltför benägna att ge bort pengar – det är ju mer ekonomiskt att fortsätta spara än att skänka bort dem. Därför föreslår jag, i enighet med journalisten på ”The Economist” minskad skatt på ekonomiska gåvor.

För att fortsätta på ämnet ”översparande”, refererar jag till min inläggsserie kring ämnet, i vilken jag tar upp orsakerna till sparandet. En av dem är oron inför risken att de yngre generationerna inte kommer att ha råd att försörja dem, då Japans demografiska tillväxt är negativ, med en mortalitet som är större än nativiteten. Mitt andra förslag blir därför att staten sätter in en finanspolitisk åtgärd genom att tillämpa det svenska systemet med barnbidrag för att uppmuntra frambringandet av barn ”made in Japan”.

Mina tre sista åtgärdsförslag har med den minskande exporten, den ökande arbetslösheten och med det japanska politiska systemet att göra.

En annan faktor som oroa japanerna och får dem att spara, är deras oro över avskaffandet av livstidsanställningarna, med resultat att de tvingas gå utan jobb. I en artikel på DI rapporteras om den ökande arbetslösheten i Japan. Utifrån denna, blir mitt tredje åtgärdsförslag att staten sätter in någon form keynesiansk lösning, då fler arbetstillfällen behöver skapas.

”Ökad export är ett måste” heter ett av Louises inlägg. Rubriken på det blir mitt fjärde åtgärdsförslag. Som jag tar upp i min kommentar på det inlägget, kan detta bli svårt att göra, då den sjunkande efterfrågan utomlands dels orsakas av den pågående finanskrisen, men också av att yenen blivit så dyr.

I samma kommentar konstaterar jag att möjligheterna att påverka valutans värde ligger bortom statens makt. För att kunna minska värdet på en valuta krävs fast växelkurs, så att man kan devalvera. Därför har jag inget konkret förslag på hur problemet med den dyra valutan skall åtgärdas, men en valutapolitisk åtgärd bör tas fram.

Under den tid som jag har studerat Japans ekonomiska situation, har jag vid ett flertal tillfällen slagits av hur bristfällig finanspolitiken är, för att inte tala om vilken låg tilltro folket har till sina politiker. Som jag skriver i mitt inlägg ”Del 1: dåliga erfarenheter”, har Japan under de senaste åren varit med om tre allvarliga finansiella kriser som staten mer eller mindre sopat under mattan, istället för att ta tag i dem. Detta har lett till både att folkets tilltro för politikerna minskat, men också till att ett dysfunktionellt ekonomiskt system upprättats. Jag anser att det politikerna bör se över det ekonomiska systemet.

Med hjälp av ovanstående anser jag att den ekonomiska krisen i Japan kan mildras.

/Andrea

Var i det japanska systemet ska åtgärderna sättas in?

Jag tänkte nu komma med ett förslag till lösning på den ekonomiska krisen i Japan utifrån BNP-ekvationen; BNP = C + G + I + (Ex – IM). Utifrån denna kan man titta på var lösningsåtgärder behövs.

Statlig konsumtion?

Med hjälp av G (statlig konsumtion) har den japanska regeringen redan försökt att göra något åt situationen med hjälp av en keynesiansk lösning: tre stora stimulanspaket, vilket jag skrivit om i mitt inlägg ”Japans ekonomiska situation”. Detta åtgärdsförsök ledde dock inte till några större positiva förändringar.

Investeringar?

I (investeringar i realkapital) känns inte heller som en rimlig lösning – om det inte finns någon som konsumerar varor och tjänster, varför lägga ner pengar på att förbättra möjligheterna att producera dessa?

Konsumtion!

Min slutsats blir att C (konsumtion) är det område där förslag på lösningar behövs. För att öka konsumtionen, krävs att japanerna minskar sitt sparande, då inkomstutvecklingen i de japanska hushållens sjunker, vilket jag tittat på i mitt inlägg ”Konsekvenser utifrån BNP-ekvationen”.

Sparandet är problemet

Problemet är alltså ”översparandet” bland de äldre (60 % av sparandet innehas av japaner över 60 år) vilket resulterar i att japanen inte ökar sin konsumtion. En lösning till detta problem fann jag för någon vecka sedan i en artikel i tidskriften ”The Economist” .

Enligt journalisten är en av förklaringarna till det höga sparandet bland de äldre att finansiella gåvor beskattas lika högt som en inkomst. Alltså, om de äldre önskar ge pengar till sina yngre släktingar, hindras de av höga skatter. De känner antagligen att det är lika bra att spara pengarna istället för att ge dem till den yngre generationen (vilken sannolikt har större intresse av att konsumera).

Så, vad bör göras för att minska de äldres sparande?

För att åtgärda detta, föreslår journalisten att beskattningen av gåvor bör reduceras och andra förändringar i skattesystemet som missgynnar sparande bör göras. Han skriver även att reformer av pensionssystemet samt vården är lämpligt. Se även min kommentar.

/Andrea

Definitioner av ekonomiska termer, del 2

Keynesianism: ”riktning inom nationalekonomin uppkallad efter John Maynard Keynes; uppstod under 1930-t. Exempelvis anser keynesianismen att politikerna främst genom finanspolitiska åtgärder, t.ex. i skatter, kan påverka den ekonomiska situationen i ett land och därigenom skapa hög sysselsättning”.

Alltså skulle en keynesiansk åtgärd kunna innebära att staten bygger nya vägar och därigenom skapar fler arbetstillfällen. 

En klassisk lösning: detta har jag valt att tolka som en lösning utifrån klassisk nationalekonomi, då det är rubriken för artikeln på Wikipedia som Kristina har länkat till.

Förutsättningar för klassisk nationalekonomi är enligt dess upphovsmän Adam Smith, David Ricardo, John Mills och Jean Baptiste Say:

-          perfekt konkurrens: det är lätt att gå in och ut i en marknad. Monopol förekommer inte och priser och löner är fritt rörliga både upp och ner.

-          perfekt information: alla har samma tillgång till information för att fatta bästa möjliga beslut.

-          full sysselsättning: arbetslöshet förekommer inte.

Man kan alltså konstatera att en ekonomi som bygger på denna klassiska nationalekonomi bara existerar i teorin.

Jag hamnade under mitt sökande efter definitionen till ”klassisk lösning” på ett annan ekonomisk teori kallad monetarismen, vilken är en ”nationalekonomisk teori som betonar penningmängdens betydelse för prisnivån”.

Med andra (Wikipedias) ord: ”statens uppgifter var att se till att utbudet av betalningsmedel i ekonomin är stabilt. /../ På lång sikt kan staten inte påverka arbetslösheten och på kort sikt är arbetslösheten förväntansberoende.”

/Andrea

Definitioner av ekonomiska termer, del 1

När jag tittade på ”Uppgift 4″, kände jag ett behov att få sortera ut termerna. Därför bestämde jag mig för att skriva ett inlägg för att förklara vad alla orden betyder, dels för att lära mig själv, men också för att ni, kära bloggkamrater, vid behov ska kunna ta del av dem. Jag har delat upp detta i två inlägg.

Jag tog en titt på Nationalencyklopedins hemsida och slog upp nedanstående fetade ord. Det är från den hemsidan som citaten i ordförklaringarna kommer, om inget annat anges.

Arbetsmarknadspolitik: ”insatser på arbetsmarknaden som är en del av den allmänna ekonomiska politiken för att främja sysselsättningen”.

Alltså är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd en åtgärd som staten sätter in för att förändra villkoren för utbud och efterfrågan på arbetskraft.

Penningpolitik: ”ekonomisk-politiska åtgärder som påverkar bl.a. penningmängd och räntenivå i ett land; bedrivs oftast av landets centralbank, i Sverige av Riksbanken.”

I Japan heter riksbanken Nippon Ginkō, och dess uppgift är samma som i Sverige; att justera räntor och mängden pengar i cirkulation.

Finanspolitik: ”förändringar i statens inkomster och utgifter som via statsbudgeten vidtas i syfte att påverka samhällsekonomin.”

Med en finanspolitisk åtgärd menas att staten korrigerar företeelser som exempelvis bidrag eller skatter.

Valutapolitik: ”växelkurspolitik, åtgärder som en centralbank vidtar för att påverka den egna valutans växelkurs mot andra valutor”.

Valutapolitik omfattar alltså påverkande av faktorer som exempelvis att höja eller sänka räntan för att justera växelkursen eller köp eller försäljning av den egna valutan.

Handelspolitik: ”i vid mening samlande benämning på alla ekonomisk-politiska åtgärder (framför allt tullar, import- och exportkvoteringar samt exportsubventioner) med vilka avsikten är att påverka utrikeshandeln i syfte att förbättra handelsbalansen, skydda en viss näringsgren mot utländsk konkurrens eller skydda konsumenterna mot vissa produkter”.

Exempel på handelspolitiska åtgärder är att ett land inför importtullar för att skydda den inhemska produktionen.

/Andrea

Konsekvenser utifrån BNP-ekvationen

Sett utifrån BNP-ekvationen (BNP = C + G + I + (Ex – IM)), kan vi konstatera följande:

 

-          C (hushållens konsumtion): då de japanska hushållen sparar en stor del av sin inkomst och saknar vilja att låna pengar, växer konsumtionen endast i takt med inkomstutvecklingen, vilken hittills har varit väldigt svag.
Enligt Paul Krugman har löneutvecklingen i den japanska privata sektorn under åren 1997 – 2003 fallit med i genomsnitt 1 % per år. Med andra ord riskerar de japanska hushållens benägenhet att konsumera att minska.

-          G (offentliga sektorns konsumtion): en stor statsskuld i kombination med en oförändrad BNP resulterar i att inte heller den offentliga sektorn har möjlighet att öka sin konsumtion.

-          I (företags och offentliga sektorns investeringar): då efterfrågan på japanska varor är låg både utomlands (delvis på grund av dyr yen) och inhemskt, är investeringsviljan svag hos företagen.
Den offentliga sektorns svaga investeringsförmåga orsakas av samma faktorer som de som försvagar konsumtionen.

-          Ex-IM (exporten minus importen): liten efterfrågan på japanska varor då yenen är dyr. En dyr yen resulterar i att det blir billigare att importera varor.
Enligt en artikel på Wikipedia, är Japan dessutom starkt beroende av sin import för att tillfredsställa behovet på olja och naturgas. Dessutom producerar Japan endast 40 % av sina livsmedel. Resten importeras.

 

Slutsats: dagens ekonomiska situation i Japan kan inte fortskrida om BNP ska växa. Men tro mig, hoppet är inte ute! Jag återkommer med mina genomtänkta åtgärdsförslag i nästa fas…

 

/Andrea

Olika bolånesystem

Efter att ha läst Lollos inlägg Kreditinstitutionernas fall, mindes jag att jag någonstans läst om ett fenomen som utgör ytterligare en orsak till varför det gått sämre för de amerikanska kreditinstitutionerna än för de europeiska. Detta inlägg behandlar alltså en orsak och de olika konsekvenser som orsaken leder till i olika delar av världen.

Det skulle ha blivit en kommentar, men då det färdiga materialet var längre än sjäva inlägget som kommentaren var ämnad för, fick det bli ett eget inlägg. Håll i er nu, för det här är intressant!

Det europeiska systemet
Om en svensk belånar sitt hem och sedan inte kan betala tillbaka, tar banken säkerheten. Om säkerhetens värde understiger lånet, är låntagaren fortfarande skyldig banken pengar (mellanskillnaden).

Det amerikanska systemet
I USA däremot, räcker det normalt för låntagaren att lämna ifrån sig säkerheten. Det spelar ingen roll om värdet på denna understiger lånet – så fort låntagaren lämnat sin pant till banken, är låntagaren fri från skuld. Detta gör att kreditinstitutionerna ensamma får stå för mellanskillnaderna.

Nackdel med det amerikanska systemet
Nackdelen med det amerikanska systemet är att nationens kreditinstitutioner snabbare får problem, då amerikanarna är nöjda med att ha lämnat sin pant till banken, och låta någon annan stå för mellanskillnaden.

I tider som dessa, när värdena på bostäder (säkerheter) fallit så kraftigt, och låntagare lämnat sina säkerheter i pant till kreditinstitutionerna, har dessa ensamma fått stå för mellanskillnaden. Då mellanskillnaderna utgjort enorma summor, har bankerna som resultat av detta gått omkull.

Fördel med det amerikanska systemet
Om en europeisk låntagare lämnat ifrån sig sin bostad och får veta att värdet på denna är otillräckligt, tvingas europén så långt det är möjligt att på något sätt betala in mellanskillnaden, tillskillnad från den amerikanska låntagaren, som är fri från skuld så fort säkerheten är lämnad till banken.

Så, när stormen är över och solen skiner igen, vem är mest benägen att ta nya lån? Då europén förhoppningsvis har lärt sig någonting av sitt beteende, skulle jag vilja påstå att det är amerikanen. På så sätt kommer den amerikanska ekonomin fortare på fötter, eftersom att folket är villigare att göra nya investeringar – ta nya lån.

/Andrea

Del 4: varför sparar japanen?

För att sammanfatta, orsakas japanernas höga sparkvot (med låg konsumtion som en konsekvens) av oron de känner inför framtiden.

De sparar för att kunna förbereda sig inför risken av ytterligare ekonomiska kristider.

De sparar för att de är rädda för att inte kunna behålla sina jobb om livstidsanställningssystemet avskaffas.

De sparar för att kunna klara sig i framtiden då det finns en risk att de yngre generationerna inte kommer att ha råd att försörja dem.

 Dessa orsaker till sparande i kombination med ett dysfunktionellt politiskt system som japanerna inte känner någon tilltro till, samt existensen av världens största statsskuld, som bara förväntas växa. Dessa problem måste utan tvekan lösas om Japan en gång för alla ska lyckas vända den negativa spiral som landets ekonomi för närvarande befinner sig i.

 /Andrea

Del 3: sjunkande nativitet

Sjunkande födelsetal
Den sista anledningen jag tänker ta upp, som antagligen är den allvarligaste, är den sjunkande nativiteten, som i kombination med en oförändrad mortalitet ger upphov till negativ demografi.

Enligt statistik från november 2008, utgörs den japanska populationen av följande andelar:

-     0 – 14- år: 13,5 %

-     15 – 64 år: 64,1 %

-      65 år och äldre: 22,4 %

Statistik över mortalitet och nativitet
Redan här ser man att andelen ”65-åringar och äldre” är större än andelen 0-14-åringar. På CIA:s rankinglista över nativitet i olika länder, ligger Japan på plats 224 med 7,24 födda barn per 1000 människor. De innehar med andra ord placeringen som det land med världens näst sämsta nativitet. Endast Hong Kong är sämre.

CIA har även en rankinglista över mortalitet. Där ligger Japan på en 72:a plats utav 224, med 9,54 döda per 1000 invånare. 
Man säger att Japan befinner sig i det fjärde steget i den demografiska transitionen – det dör fler än vad det föds.

Problematisk framtid
Den yngre generationen av japaner står inför ett allvarligt problem: att finansiera den äldre, pensionerande generationen av 40- och 50-talister. I artikeln ”Japan – åter en ekonomi i världsklass” står det att den japanska arbetskraften kommer att falla med 10 miljoner japaner fram till år 2030, vilket kommer att innebära allvarliga problem, då det redan nu är svårt att nyrekrytera.

Detta i kombination med fallande födelsetal och med en statsskuld som utgör 180 % av BNP, utgör ytterligare en anledning för japanerna att spara: det finns ingen garanti för att de kommande, krympande generationerna kommer ha råd att försörja den åldrande generationen.

 /Andrea

Del 2: livstidsanställningar

Något annat som associeras med den japanska ekonomin och arbetsmarknaden, är de så kallade livstidanställningarna, som är ett namngivet fenomen, som på japanska heter shushinkoyo. Detta innebär att japaner rekryteras från skolan hellre än från andra arbetsplatser, och stannar inom samma företag fram till pensionen. Folk som varit anställda hos flera olika arbetsgivare betraktas till och med av somliga som illojala.

Då livstidanställningar är ett dyrt system för företagen, kommer andelen livstidsanställda i framtiden i Japan (som idag uppgår till ungefär 20 % av befolkningen) att minska.

En undersökning gjord av JILPT år 2004 visar att 78 % av japanska arbetare gillar systemet med livstidsanställning och känner sig trygga med det. Med den här statistiken som grund, vill jag påstå att många japaner känner oro inför risken att inte kunna behålla sina jobb om detta system avskaffas, vilket skulle kunna vara en förklaring till japanernas beteende att spara.

 /Andrea

Del 1: dåliga erfarenheter

Japan är ett land som gått från u- till i-land på 20 år, vilket är en väldigt hastig tillväxt. Japans historia som i-land sträcker sig tillbaka till 1960-/70-talet och är med andra ord inte så lång. En av anledningarna till japanernas sparande, är deras korta men intensiva och stormiga ekonomiska historia, som innehåller tre allvarliga recessioner:

 

1.   Den globala ekonomiska krisen under slutet på 1980-talet, som i Japan orsakades av att en fastighets- och aktiebubbla sprack, vilket ledde till en enorm bankkris.

2.   Mellan 1997 och 1999 led Japan av en recession orsakad av den världsdelsomfattande finanskrisen i Asien. Denna ledde till att statsskulden ökade kraftigt och att börsen föll.

3.   IT-bubblan som sprack runt millenniumskiftet, vilken ledde till att exporten minskade och färre investeringar gjordes.

Med tanke på detta och landets relativt korta tid som i-land, har japanerna antagligen lärt sig att spara sina pengar för att känna sig trygga inför framtiden och möjliga finanskriser.

 

/Andrea