Jag anser att en finansiell kris resulterar i oanade politiska konsekvenser. Bakgrunden till detta, ligger i den bankkris som Japan hamnade i under slutet av 1980-talet, då politikernas oförmåga att hantera krisen blev uppenbar. Detta har jag skrivit om i en kommentar. Hanteringen av denna kris blev en mycket utdragen process – de tio år som krisen tog att lösa kallas ibland ”det förlorade 90-talet”. Med tre ekonomiska kriser i bagaget, kan man dra slutsatsen att de japanska politikerna är dåliga på att hantera ekonomiska kriser.
Den främsta konsekvensen av denna misskötsel, är det japanska folkets brist av förtroende gentemot det inhemska politiska systemet, vilket han kan läsa i Camillas inlägg ”Japan i en politisk lågkonjunktur”. Där skriver hon att Japan har haft hela tre premiärministrar under de senaste två åren.
I mitt inlägg ”Del 4: varför sparar japanen?” kommer jag fram till att det japanska folket känner en oro inför framtiden, utifrån orsaker såsom ett antal stora ekonomiska kriser i bagaget, en risk för att systemet med livstidsanställningar avskaffas samt en krympande befolkning.
När det tyska folket befann sig i ekonomisk kris under mellankrigstiden, med problem som bland annat inflation, lyckades det Nationalsocialistiska arbetarpartiet med Adolf Hitler i spetsen ta makten.
När man talar om denna händelse, frågar man sig ofta ”hur kunde det hända?” Svaren brukar omfatta ett svagt styrelseskick och ett land i ekonomisk kris som resultat av ett gigantiskt krigsskadestånd. Med en korrumperad regering, ett ekonomiskt tillstånd där statsskulden är världens största och en mycket liten BNP-tillväxt, känns det inte som att situationen liknar mellankrigstidens Tyskland en aning? Lagarna för hur Japan ska styras må vara starka och av USA skapat, men vad händer när dessa lagar inte efterlevs?
/Andrea
